Så var det dags att spåna vidare, i alla fall skriftligt. Jag har ägnat tisdageftermiddagen åt att söka vägar i litteraturen och på Internet. Jag läste också kompendiet om barnkulturens disneyfiering och skapade en story board i programmet Word, för att enklare kunna visualisera hur jag ska lägga upp min filmgestaltning.
Idag har jag läst kompendiet
Visuella Språk, som vi ska ha genomgång av på fredag. Vidare har jag varit på biblioteket och lånat några böcker. Det blev bland annat:
Nyreligiositet i Sverige – Ett religionsvetenskapligt perspektiv av Liselotte Frisk, vilken jag också har läst lite i, och
Gör din egen film – Tips och råd för unga filmare av Mark Shulman och Hazlitt Krog, som jag har bläddrat lite snabbt i.
Den senaste timman har jag fortsatt mitt sökande på Internet. Jag har bland annat funnit en intressant artikel i SvD, som har rubriken
Varför mår vi så dåligt? och som är författad av Torsten Pettersson, professor i litteraturvetenskap i Uppsala. I sin artikel resonerar han kring sambandet mellan människans välbefinnande och livsfilosofiska, existentiella behov. Dessa behov har enligt honom, blivit allt svårare att tillfredsställa i den sekulariserade värld vi lever i. Han avslutar sin text med ”På senare år har vi fått lära oss att fysiska symtom kan ha en psykisk orsak. Nu måste vi också lära oss att psykiska symtom också kan ha en livsfilosofisk orsak”.
Vidare fann jag en mycket intressant D2-uppsats i Tros- och livsåskådningsvetenskap/Kristen trosåskådning vid Teologiska institutionen vid Uppsala universitet (1995), skriven av Jonas Lindberg. Uppsatsen heter
Dikten som sekulär bön – en teologisk analys av Tomas Tranströmers poesi. Här fann jag kapitlet Diktarens tro och den sekulariserade människan särskilt intressant. Här följer ett utsnitt ur kapitlet:
”Fyra grundteman kan urskiljas i det som skapar existentiell ångest.
Döden påminner människan om att hennes önskan om odödlighet inte nödvändigtvis infrias.
Friheten talar om ansvar och i förlängningen kanske också skuld. Den existentiella
ensamheten skapar en längtan efter delaktighet i ett större kosmiskt helt.
Meningslösheten, slutligen, talar om att människan själv måste skapa sin mening innan den dag då hon faktiskt måste dö. /.../
I den mån denna korta summering är en riktig analys menar jag att vi där kan hitta många kopplingar till Tomas Tranströmers dikter. Till att börja med hänvisar diktjaget inte till några yttre auktoriteter. Kyrkan som byggnad och andaktsrum uppskattar han, men inte kyrkan som normerande auktoritet. Staffan Bergsten menar att poeten så långt som möjligt istället solidariserar sig med ’vanligt folk’. 229 Privatpersonen Tomas Tranströmer är ju för övrigt ’inte ens’ konfirmerad.”
Också Kerstin Ekmans artikel
Rum i en avhelgad värld (en förkortad version av en föreläsning vid den nordiska konferensen ”Att utforska rummet” i lund den 11 till 14 augusti 2005) fann jag inspirerande. Här beskriver hon hur vi håller på att förlora våra heliga rum i vår sekulariserade värld. Också detta ligger inom den sfär där jag rör mig i sökandet efter vad jag ska gestalta i min film. Kanske kommer den just att handla om heliga rum i en sekulariserad värld? I så fall kanske det är på sin plats att gå ut och intervjua människor på stan?
Förutom det ovan nämnda, har jag även tidigare läst Karen Armstrongs bok
Myternas historia. Denna är helt suverän! Hon beskriver människans behov av att skapa myter för att närma sig en förståelse för sin existens och livets mening. I vår sekulariserade del av världen, där naturvetenskapens, teknologins, materialismens och logikens ordning råder, upplever många människor vilsenhet.
Armstrong avslutar dock boken i positiva toner: I det inledande kapitlet redogör hon för vad en myt är och vilken funktion den fyller. Hon skriver att människan ”är unik däri att hon behåller sin förmåga att leka. Andra djur förlorar sin lekfullhet när de ställs inför tillvarons hårda livsvillkor /…/. Vuxna människor däremot fortsätter att finna nöje i att leka med olika möjligheter, och precis som barn fortsätter vi att skapa fantasivärldar. I konsten som är fri från logikens och förnuftets tvång gestaltar vi och sammanställer nya former som berikar vårt liv, former som vi tror säger oss något viktigt och i djupaste mening ’sant’. Också i myten omhuldar vi en hypotes, skänker liv åt den genom en ritual, handlar efter den, begrundar verkningarna på vår tillvaro och upptäcker att vi har förvärvat någon ny insikt i våra gåtfulla livsvillkor. Myten är alltså sann därför att den är verksam, inte därför att den ger faktisk information”. Vidare skriver hon: ”En myt är i grund och botten en vägledning”.
I det avslutande kapitlet tillägnar hon konstnärer och skapande författare rollen att frambära ny förståelse i våra liv. Hon avslutar med orden: ”Konsten är ett transcendent möte som i själva verket manar oss att förändra vårt liv. /…/ Om inte våra religiösa ledare förmår undervisa oss om myten och dess lära, kan kanske våra konstnärer och skapande författare axla prästrollen och bringa ny insikt till vår vilsna och sargade värld”.
Nu behöver jag dock pausa lite. Jag måste vaska fram kärnan med mitt budskap eller min frågeställning, innan jag kan börja skissa på filmen. Vad ska jag fokusera på?:
- Vad uppfattar den västerländska människan som heligt, mot bakgrund av det sekulariserade samhälle som hon lever i?
- Vilka heliga rum använder vi oss av när kyrkans rum tappat besökare (baserat på intervjuer av blandade människor)?
- Kan konstens och litteraturens roll ersätta religionens?
- Hur visar sig den västerländska människans existentiella vilsenhet?
Medan jag funderar ska jag titta på filmen
Powaqqatsi av Godfrey Reggio. Jag blev tipsad av Katti att se hans film
Koyaanisquatsi, som är den första i Quatsi-trilogin, men eftersom jag inte fick tag på den och min kille dessutom hade nummer två i trilogin hemma, har jag valt att se den istället. De lär visst påminna mycket om varandra.
